Framtiden

Förra veckan så träffade jag min hyresvärd, en Algerier som bor i Paris och fått omfattande utbildning i USA; på Harvard. Kanske borde ha tagit det som en varnings­klocka, ett omen – augur som Romarna kallade det.

Systemet här har tidigare fungerat så att man får ett hyres­kontrakt som gäller tre år, 60 dagars uppsägning men med 12-månaders­checker, dvs. man betalar för ett år i taget. Så inför 10 månaders­dagen så skickade jag ett trevligt och kärnfullt brev där jag förklarade att 1) jag blivit entledigad och 2) hyresmarknaden antagit lite andra former, dvs. en check per månad samt väsentligt lägre priser.

Inget av detta är någon slags nyhet för någon här.

Hursomhaver – förra veckan så skulle vi träffas för att komma överens eftersom han ändå var i stan för ett par dagar. Sagt och gjort. Vi sågs på ett fik i Dubai Mall och han var översvallande trevlig och började prata om hur bra Dubai är, vilken strålande framtid staden har för att inte tala om ur snabbt det skulle börja gå raskt framåt, eller snarare uppåt, igen.

Börjar ana oråd…

Han ryckte fram en tidning där någon ville ha 115 000 dirham per annum för en liknande lägenhet i samma område. Jag presenterade då min kompis Pauls mycket snabba genomlysning av en av de stora fastighetssiterna, Dubizzle, där man annonserat fyrtiotalet one bedrooms mellan 95’ och 115’ i vårt lilla område – genomsnitt 103,75’ – och där endast en handfull ville ha en eller tre checkar. Allt detta är givetvis oförhandlat önske­tänkande.

Jag menade att ett välförhandlat pris torde ligga runt 90’ (vilket motsvara minus en tredjedel) och att det i maj skulle sjunka ännu mer, troligen mot 80’, men att jag kunde sträcka mig till 100 och att det i vilket fall skulle ge honom täckning över sommaren, vilket i alla avseenden skulle vara ett kap för honom.

”I am not a good negotiator, so I will say my last – 115 000; check for two months. And I am not changing my mind”.

“I cannot say yes now, I don’t think so, but because of how you put it, I would want to wait till tomorrow before answering definitely”. Jag var i själva verket rätt så förbannad eller snarare förnedrad att jag eljest hade begått våld på diverse principer kring att svara i affekt.

Senare samma kväll så fick jag nästan skit av gänget för att jag inte bett honom fara och flyga på stället.

Dagen efter ringde han och inledde med ”should I put it on the market?”, ”if that is what it takes for you to understand that prices have fallen by 30 percent or more in all areas, you should”. “So no check??” svarade han förbryllat; “correct, no check.”

Sedan har vi inte hört något mer. Men min plan är skitenkel: 28 maj så flyttar jag ut.

Jag jobbar på några olika jobbuppslag men gemensamt är att några besked inte kommer att fås före slutet av maj. Men det kan lika gärna dra ut på tiden till efter sommaren. Ni vet, den där fantastiska tiden i Sverige när temperaturen är tolerabel samtidigt det är så okristeligt (höhö…) svinhett här.

Såvida jag inte måste jobba en sommar till här så pausar jag min tillvaro här i förhoppning om att återuppta det senare. Säljer bilen och ställer bohaget i förråd att antingen packas upp här någonstans eller sändas till Stockholm. Kaptensgatan har ju grundläggande utrustning på plats så varför inte?

Om det blir en fortsättning här redan under sommaren så skaffar jag en ny lägenhet. Och om det nu skulle dra ut på tiden så har jag redan två-tre olika löften om logi i grannskapet.

Alltså:

• Herr Toufik får inte profitera på mig mer
• Jag väntar till dess att kostnaden för ny lägenhet sjunkit betydligt (ifall sådan nu förhoppningsvis behövs)
• Jag får kanske lite svensk sommar
• Jag får förhoppningsvis nytt jobb snart
• Jag har intervjuer på söndag och måndag

Hurra!