Min första dag på jobbet

Jo jag vet, det låter lite som de där första dagen i skolan-dagarna när man var liten. Svårt traumatiserande att efter en fantastisk sommar som allt som oftast dessutom pågick för fullt utanför skolans – institutionens, fängelsets – aldrig så trånga vägger så infann man sig i skolan brunbränd, och några centimeter, eller ibland decimeter, längre än i våras då man såg sina klasskamrater sist. Tillbaka i gamla rutiner, gäng, roller och resterna efter sista skollunchen.

Alltså inte. Nix! Kände inte en levande själv här, och gudarna skall veta att de inte heller känner mig – speciellt inte HR. Jag hade inte en sportmössa om hur många vi var ens en gång. Och rollen som IT-direktör är helt ny – behoven och förväntningarna är obegränsade eftersom så gott som ingenting har gjorts. Fältet är öppet!

Stämningen på kontoret är överraskande god. Inte för att jag trott att den skulle vara dålig på något sätt men att den skulle vara så öppenhjärtig och vänlig hade jag nog inte vågat hoppas på. Det är ju ett statligt företag, vilket dock inte visar sig i ledarstilen. Abdulla är Chef med stort C. Han bestämmer och han är inte intresserad av att ha folk tjaffsandes i ledningsgruppsmötena. Han är väldigt trevlig, lågmäld och charmerande, men när han säger ifrån så är det färdigdiskuterat. Punktum.

Men tro inte att man kan vänta på att bli tillsagd att göra saker. Nehejdu! Snabba puckar är det. Allt skall vara klart i övermorgon och om man komma med en bra idé så är det ”lågt hängande frukt” att fixa ASAP.

Vi börjar jobba klockan åtta om svinottan, och det tar precis en halvtimme att komma hit. Går upp 0615 vilket är djupt chockerande! Men det kanske mest chockerande är att jag när klockan var 1725 ingefär blev nästintill utslängd eftersom arbetstiden var slut.

Jag vet inte, men det finns en klar risk att jag blir en djupt förändrad människa!